Det är väldigt lätt att falla in i ett linjärt tänkande, speciellt om man arbetar i ett sekventiellt bokformat. Tankar kring vad som kommer att hända härnäst och orsak och verkan kommer automatiskt eftersom vi är så vana att konsumera linjära berättelsestrukturer.
DEN KLASSISKA DRAMATURGISKA MODELLEN
Den aristoteliska modellen är en narrativ struktur som de flesta av oss nog känner igen, den är uppbyggd i kronologisk ordning, drivs framåt mot ett klimax och består av: början-mitten-slut. Det finns många varianter och anpassningar av modellen.
SPIRALDRAMATURGI
En icke-linjär dramaturgi som kontrasterar den linjära aristoteliska modellen är spiraldramaturgin. Holmberg J. (2011) skriver om hur danska filmregissören och skribenten Ulla Ryum skapade modellen som en reaktion på den aristoteliska modellen, vilken hon såg som en dominant manlig struktur. Hon identifierade hur kvinnor oftare använde sig av en struktur som, istället för att lägga drivkraften i en framåtrörelse mot ett slutligt klimax, jobbade runt en central scen utan kronologisk ordning och utan klimax. Genom detta förändrades frågorna som drev berättandet från: Hur ska det gå? och Hur kommer det att sluta? till: Vad är det egentligen som pågår här? och Hur är det egentligen?
På hemsidan för Oslo National Academy of the Arts (no date) kan man läsa att Ulla Ryums dramaturgiska spiralmodell reflekterar de cykliska förhållandena i våra liv. Modellen jobbar associativt och öppnar upp för flera tolkningar.
En annan kvalitet dramaturgiska modeller som utmanar det linjära berättandet besitter, är att de skapar mer medskapande för läsaren, vilket då också ofta kräver mer av denne.
ICKE-LINJÄRA ANGREPPSSÄTT
Luckor
Fragmenterat berättande
Kryptiska överföringar från scen till scen
Öppna slut
Parallella berättelser/berättarperspektiv
Sammankopplade delar
Central scen/kärna
Utforskande
Medskapande
Ett "varande"
Hur kan vi då jobba med icke-linjär dramaturgi i en bildberättelse? Eftersom många dramaturgiska modeller främst baseras på text-, film- och teatersammanhang, så kan man inte rakt av dra in dem in i en illustrationspraktik. Vi måste fråga oss själva hur dessa fenomen och strukturer kan användas och verka för bildberättelsens speciella format. Jag menar att denna förståelse bör komma genom praktik, genom själva skapandet.
Den icke-linjära berättelsen har för mig även en icke-linjär skapandeprocess, med det menat att man skapar ett verk som växer fram snarare än att producera en berättelse kring en konkret idé eller ett koncept. Det är min erfarenhet att dessa berättelser föds ur ett undersökande där kreatören genom berättandet försöker förstå eller utforska något. Berättelsen blir ett utforskande och skapar ett stadie av "varande", istället för att bestå av sekvenserade händelser som driver en berättelse framåt mot ett klimax genom orsak och verkan.
Praktiska tips: Se dramaturgiska modeller och strukturer som verktyg i din arbetsprocess, inte som regler för hur du måste göra. Det finns stadier i arbetsprocessen där strukturellt tänkande kan vara extra viktigt, som t. ex. när man anpassar ordningen och sekvensen av redan producerade scener. Man kan se strukturer som  startpunkter, för att sedan lyssna in projektet och var det vill ta vägen, och tillåta sig att bli överraskad under arbetsprocessen. Eller så kan man välja att endast använda sig av dramaturgisk terminologi för att beskriva eller analysera en berättelse efter att den är färdig.
Nedan presenteras ett första utkast på förslag för terminologi och dramaturgi anpassat till illustrerat bildberättande, baserat på begrepp inom spiraldramaturgin och mitt eget praktiska utforskande:
KÄRNA, ANKARE & BROAR
Hur kan man skapa en sammanhängande berättelse från fragmenterade texter och bilder?
Kärna: Gå igenom ditt material, se om du kan hitta något i det som du vill utforska. Finns det någon gemensam nämnare eller tematik? Det kan vara stort som smått, klart eller oklart. Det behöver inte vara tydligt för läsaren exakt vad det är som utforskas, men det underlättar skapandeprocessen om du har en riktning för vad det är som intresserar dig i undersökandet.
Ankare: Genom vilken eller vilka linser upplever vi det som berättas? Ett ankare kan vara: berättarröst(er), karaktär(er), utifrånperspektiv, inifrånperspektiv, ett ankare i tiden, en plats o.s.v. Förankringen kan ske i bild och/eller text.
Broar: Beroende på hur fragmenterat och spretigt materialet är kan du behöva lägga till anslutningar/broar i texten så att informationen på en sida följer med eller kopplas samman på nästa sida eller längre fram i boken, detta för att berättelsen inte ska bli allt för fragmenterad och oförståelig (om det inte är det du är ute efter). 
CENTRAL SCEN
Att använda en central scen som motor för berättandet.
Central scen: Denna scen utgör navet som hela berättelsen cirkulerar runt. I ett bilderboksformat kan denna scen med fördel förstärkas ytterligare genom att upprepas och återkomma flertalet gånger i olika versioner genom berättelsen.
Kategorisera resterande scener: Skapa olika kategorier för resterande scener i berättelsen. Vad innehåller de, hur kan du kategorisera dem för dig själv i arbetsprocessen? Vissa kanske behandlar relationen med en annan person i berättelsen, andra kanske fokuserar på ett inre känsloliv? Det kan vara actionscener, reflekterande scener, scenerier o.s.v. Denna kategorisering kan underlätta när man väljer vilka delar som är viktiga för det man vill utforska samt hjälpa till när man sätter samman scenerna i en linjär sekvens.
Förflyttningsscener: Dessa scener har en liknande funktion som broar, men kan med fördel visas i bild. Scener som förankrar berättelsen rumsligt genom att visa en linjär förflyttning mellan platserna i den bildvärld som du har skapat. Detta förankrar platsen som berättelsen befinner sig på.
PARALLELLA TIDSLINJER ELLER HUVUDPERSPEKTIV
Man kan jobba med linjärt berättande men föra in ett icke-linjärt angreppssätt genom att arbeta med flera parallella huvudperspektiv eller tidslinjer. Detta fragmenterar berättandet.
Parallella tidslinjer eller huvudperspektiv: Genom att använda sig av fler än en tidslinje skapas det tomrum i berättandet där läsaren kan koppla samman och skapa en helhet av olika delar. Även då två eller flera väldigt olika berättelser berättas parallellt vill vi som läsare gärna sammankoppla dem. Det krävs därför ganska lite indikationer på en relation mellan tidslinjerna från dig som berättare för att vi ska känna att de olika spåren är delar av samma berättelse.
Möte: Att låta de parallella tidslinjerna sammanstråla någon gång under berättelsen kan fungera som en brytpunkt i narrativet och kan även exponera den narrativa strukturen och genom detta bryta illusionen av berättandet. Ett möte mellan de parallella huvudspåren fungerar också ofta förlösande för en läsare som tills dess har fyllt i luckor och arbetat med att skapa en helhet av det uppdelade narrativet.
Mer om att exponera narrativa strukturer som ett stilgrepp finns under rubriken: Postmodernism                                                  
Det är viktigt att ha ett gemensamt vokabulär genom vilket vi kan kommunicera specifika processer och yrkeskunskaper kopplade till illustrerat bildberättande. I En fanfar för bilderboken! i kapitlet ‘Om att rita och berätta’ (2013, pp.122-124) skriver Gunna Grähs att det krävs en specialisering för att kunna utvärdera bilderbokens kombination av berättande i bild och text. Hon fortsätter med att konstatera att vi behöver en fungerande terminologi för att beskriva skapandet av bilderböcker och för att få detta behöver vi specifika termer och definitioner för arbetsprocessen. Hon menar att ord som inspiration eller magi är bristfälliga eftersom de inte kommunicerar den specifika yrkeskunskap som ofta existerar i skapandet av dessa böcker. Enligt Grähs så kan bland annat dramaturgi, berättartekniker och designval förbli gömda eller förloras om vi som skapare inte har tillgång till ett gemensamt språk genom vilket vi kan beskriva kunskapen. Oavsett om design- och berättargrepp är medvetet eller intuitiva gjorda, så går det att prata om och beskriva dem, konstaterar hon.  
Grähs, G. (2013). ‘Om att rita och berätta’. En fanfar för bilderboken!. Stockholm: Alfabeta, pp. 121-[131]
Holmberg, J. (2011). ’Principskillnader’, FLM, Number 15. [Online]. Available at: http://flm.nu/2011/12/principskillnader/ (Accessed: 22 November 2019)
Oslo National Academy of the Arts (no date). Non-linear Narrative Structures: The Dramaturgy of the Spiral. [Online]. https://khio.no/en/events/817 (Accessed: 22 November 2019)
Back to Top